...om bitterheten och besvikelsen

Sen september 2007 har mitt yrkesmässiga liv lämnat en del i övrigt att önska. De tillfällen när det fungerat och jag har mått bra är stunderna då jag fixat själv. De chefer jag haft under de här åren har inte bidragit överhuvudtaget. De har till största delen varit intresserade av att tillfredsställa sin egen chef och att visa upp hur fruktansvärt tillmötesgående de är gentemot ledningen. Att deras medarbetare skulle ha några behov man som chef behöver ta hand om har de lyckats förtränga.

En av dessa har under de senaste veckorna gjort mig fruktansvärt ledsen och förbannad. Och så väl känner jag mig själv att jag vet att senaste tidens trend inte leder rätt. Senaste tidens trend är nämligen den att se framåt, inte älta, och bara gå vidare. Man ska lägga sin energi på "rätt" saker. Och det märkliga med detta är att det alltid är någon annan som bestämmer vad som är rätt sak att lägga sin energi på.

Jag är helt övertygad om att det där är fel. Jag tror att det gäller för alla men jag VET att det är sant för mig. Jag måste få vara arg tills jag är färdig med det. Hur mycket man än önskar, och "man" brukar vara den som gjort mig förbannad förstås, att jag snart ska vara "glad och snäll" igen så hjälper det liksom inte. Det är med ilska som med sorg, den tar sin tid.
Och jag tar mig friheten att vara arg precis så länge det behagar mig. Jag bryr mig inte ett dugg om att det blev jobbigt för nån annan.

För om jag inte får vara arg, precis så arg jag vill och precis så länge jag behöver, så kommer jag att sluta som en bitter kärring och det är så långt ifrån den jag är så det tror jag att vi skiter i.

Ok, nu åker vi.