...att här är det spännande

Man kan ju inte anklaga mig för att bomba internet med spännande inlägg.
Tror jag sover en skvätt.

...att uppbrottets timma är nära

Ni vet det där orange brevet som trillar ner i brevlådan varje år. Det där som inte känns jätteangeläget för var man och kvinna att öppna. Det där som får en del att tro att de fått ett himla stort fint kuvert med en ny portkod i.
I år är det verkligen dags att lägga ner liiite energi och engagemang när brevet trillar in. I år vill jag inte höra några jävla suckar över slöseri med papper. I år öppnar ni det orange kuvertet!

Varför då undrar nu vän av ordning!

Jo det ska jag berätta. Bara av den enkla anledningen att årets brev ansvarar jag för. Och inte nog med det, för att folk ska få rätt bostadsbidrag, pension, sjuk- och aktivitetsstöd ägnar vi oss åt att räkna om förmånerna när det kommer nya skattetabeller (varje år alltså). Och det lilla nätta uppdraget ansvarar jag också för.

Men nu drar det ihop sig, vi är snart klara och aldrig någonsin har jag haft ett uppdrag som varit roligare och mer utmanande. På en annan blogg, i en annan tid skrev jag just om att jag har ett av landets just nu viktigaste uppdrag. Nu förstår ni va?

Så, nu är det dags att se om sitt hus och hitta nya utmaningar.
Och ni sätter er ner och väntar på det där färgglada brevet och så sliter ni upp det och jublar samtidigt av glädje när det väl kommer. Oavsett vilken pension ni kan förvänta er (och DEN är jag inte ansvarig för) så jublar ni, över förmånen att bo i ett land som tillhandahåller pension...om än liten och mager...och så tänker ni med stolthet att ni minsann känner den som ansvarat för arbetet att få fram underlaget till just ert brev!

Se så, iväg med er!

att en del får man ta med jämnmod.

I väntan på att dagens sushi blir klar att bära hem frågar kocken om jag jobbar eller har gått i pension!

Vet hut med sig, jag fyller 50 i år...

...att är det inte det ena så är det minsann det andra

Min snälle neurolog fixade mig en remiss till urologen då urinblåsan tycks vara påverkad av myeliten förra vintern. Inget anmärkningsvärt att rapportera från det besöket om blåsan. Men, som rubriken antyder....möjligen dras jag med en vätskefylld cysta på ena äggstocken.
Så nu har en ny remiss skrivits och skickats iväg till gyn.

Fortsatt imponerad av sjukvården som med få undantag funkar så bra tack vare våra skattekronor. Sett ur det perspektivet så är det faktiskt häftigt att betala skatt!

...att det här kan bli lukrativt!

Om jag låter bli att dra ner persiennerna till nästa Zumba-läge så kan G gå runt bland grannarna och ta upp titt-avgiften. Det måste ju vara värt en slant att titta på ett värdeskåp försöka vicka på höfterna samtidigt som benen sprattlar som en nyligen uppdragen mört. Blir det lyckosamt kanske vi ger oss ut på folkparksturné. Och roligt var det, roligt och svettigt.

...att det är Zumbatime

Och därmed dags att hitta sitt skämsfilter. Jag har lite svårt för överpeppiga människor och de jag ska hänga med i vardagsrummet är faktiskt en smula överpeppiga. Men oavsett skämsfilter så är det här en bra dag för Zumba-dans i vardagsrummet eftersom grannen bredvid flyttar och grannarna ovanpå och nedanför inte är hemma. Synd bara att G ligger i rummet intill och sover. Nåja, inte så länge till är jag rädd.

...att man hänger med kandidater

Dotter nr 2 har idag "gått upp" med sin C-uppsats och befunnits godkänd! = Mycket, mycket stolt mamma!

...att det blev många frågor nu

Efter inlägget om att sova i träningskläderna har redaktionen formligen dränkts av mail och samtal med frågor av typen:

Hur lång är den vanliga rundan?

Hur ofta springer du den?

Vem är din PT?

Är din PT mycket dyr? följt av den mindre seriösa frågan;

Är din PT mycket snygg?


Eftersom bloggredaktionen inte är vrång alls har vi skapat utrymme för än fler frågor från hugade läsare i kommentarsfältet nedan.Bloggens huvudperson och träningsfantom svarar så snart hon kan och kom ihåg att du behåller din plats i kön!

att man vill sova med träningskläderna på

Kära bloggen! Om man varit ute och motionerat på sin vanliga runda* tillsammans med PT** och tagit ut sig tills man nästan kräks....får man hoppa över duschen då och bara krypa ner under täcket och spricka av stolthet och dö en smula av trötthet? Det får man. Ja? * Man har en vanlig runda - hör ni? ** PT = personlig tränare! ps. Man håller sig med personlig tränare.

..att dagens första fniss kom tidigt

En gammal disponentvilla i trakten hittade nya ägare för några år sedan och huset har sedan dess rustats. Vällovligt tycker jag.
Paret som köpt kåken är svenskar med verksamheten i Amerikat. Och det är klart att folk i bygden tycker att det är rysligt roligt att se ett gammalt fint hus "återuppstå". Att se ljusen brinna i fönstren när man gå förbi, att se parken blomma upp efter år i träda....klart att det värmer ett gammalt hjärta som klappar för sin hembygd.

Men att läsa "Disponentens" ord i dagens tidningsreportage.....hahaha....vilket århundrade befinner sig den mannen i?

Han säger....och jag citerar....*trumvirvel* "Vi har upplevt en så fantastisk värme och tacksamhet från bygdens människor för att vi rustar upp villan."

Vi tar det igen..."Vi har upplevt en så fantastisk värme och tacksamhet från bygdens människor för att vi rustar upp villan."

Fantastisk värme - gott
Tacksamhet - ?
TACKSAMHET????

Alltså, ser ni bilden av den här tacksamheten? Ser ni när Disponenten och hans fru (Gunilla, by the way) kommer åkandes för en tids vistelse i sin disponentvilla i det gamla landet. Och ser ni nu hur hela bygden och människorna däri har samlats längs vägen för att bevisa dem sin vördnad och sin stora tacksamhet och "fantastiska värme" över att de så vackert beslutat att köpa en kåk för en spottstyver och rusta upp den för några av alla sina miljoner. Ser ni? Visst blir man lite tårögd och hjärtnupen av synen?
Just som en julesaga så här i utanförskapets och utförsäkringarnas tidevarv.

Själv ska jag krypa tillbaka ner i bingen och begrunda det faktum att jag har så satans svårt att känna den där tacksamheten.

...att gubbslem kan dra åt helvete

Läser i dagens Aftonbladet artikelserien om sexköparna. Vad är det som får män (oftast män) att tro att de kan göra som de vill med tjejer och kvinnor? Vad är det för mekanismer i huvudet på dem som tillåter dem att rationalisera sina argument till "Jag fick inte intrycket att de mådde dåligt av att sälja sex" eller "Kontakten med tjejerna och eskortverksamheten var en spänningsgrej, ett äventyr" och en av dem anser inte "att han tjatat eller propsat på att kvinnorna ska ha olika former av sex med honom. Allt har varit helt frivilligt." Och det säger kräket sen han drogat och därefter våldtagit samtidigt som han filmat det hela. Rent tekniskt sa hon väl inte nej för det brukar ju vara svårt att ha någon uppfattning alls när man är utan medvetande. Exakt VAD är det som gör att de här människorna tror att vi andra finns till för att tillfredsställa varje liten pervers önskan som kan tänkas uppstå i huvudet på dem? VAD får dem att tro att andra är så himla intresserade av dem att det är ok om de kissar en i håret och drar en handtralla och lämnar sitt jävla gåbbaklägg i ansiktet på en? Exakt HUR jävla dum i huvudet måste man vara för att tro att tjejer på 17 eller 18 år skulle vara lika kåta på 73-åriga gubbar som en del av dem är på flickorna? De här individerna får mina primitivaste känslor att gå i spinn och jag är beredd att utkräva hämnd och de mest fruktansvärda straff min hjärna kan tänka ut. Jag bortser helt och hållet ifrån min normala uppfattning om allas rätt till en andra chans och är villig att införa dödsstraff för de här yttepyttiga människorna som gör andra så illa. Jävla kräk, kissa på dem och kasta dem i elden bara!

...att Dolce far niente...det var det jag menade

Igår skrev jag om att göra ingenting.
Nu gjorde jag det, läste dotters c-uppsats och sen tittade jag på Eat.Pray.Love och där fick Julia Roberts lära sig precis just det där....
Att njuta av att göra ingenting. Och det heter i Italien (där hon är för att "hitta tillbaka till sig själv") Dolce far niente.

Jag sa det hela dagen igår och jag kommer nog att säga det resten av livet.
För här trillar det ena beviset efter det andra på.

Att göra just inget alls, och att man får det, att det är bra, det har jag trott i hela mitt liv. Men, ni vet, här i landet lagom ska vi vara arbetssamma och ordentliga. Har man inget att göra så hittar man på något. Eller så gör man inte det utan låter hjärnan och kroppen vila. Och får förvisso stränga ögonkast men det har jag lyckats skita i under snart 50 år så jag kan nog strunta i det kommande år också.

Så, Dolce far niente på er och trevlig helg!

...att det är gott att vara ledig

4 dagar av "göra inget alls" och låta hjärnan vila. En sanning med modifikation för tankearbete pågår, beslut ska fattas och innan dess ett klargörande samtal. Under tiden korrekturläser jag en c-uppsats och fnissar åt Medelålders plus


Men det är skönt att göra allt detta under täcket, i sängen!

...att det här med kommentarer....

det är grejer det.


Era ord värmer mitt hjärta mer än jag kan säga. Glad att ni följt med, stolt över era styrkeord och tacksam.

Ännu en arbetsdag har randats och sen ska jag vara ledig några dagar. Snö har förvandlats till is av nattens regn och Emils förtrupper har polerat den blank och fin. Tjohoo, nu blir det glatt!

...att fåglar kvittrar olika

I min hall bor 5 fina papegojor. De håller sig för det mesta högst upp på spegeln och när jag går hemifrån på morgonen burrar de upp sig, flaxar lite med vingarna som om de ville damma sig själva och sen önskar de mig en god dag.



På jobbet finns skator som sjunger olika visor beroende på publik. Och innan de sjunger vänder de kappan efter vinden så att det säkert ska bli rätt låt. Och så sjunger de falskt, tondöva!

I trädgården gömmer sig gråsparvar och sjunger sin alltför tidiga vårvisa.

Möjligen finns det fler fågelupplevelser att räkna in men jag är väl ingen jävla ornitolog så jag nöjer mig med att två av tre är rätt ok. Fast de där skatorna skriker så att de överröstar de andra.


Note to self; googla "skatfälla"!

...om bitterheten och besvikelsen

Sen september 2007 har mitt yrkesmässiga liv lämnat en del i övrigt att önska. De tillfällen när det fungerat och jag har mått bra är stunderna då jag fixat själv. De chefer jag haft under de här åren har inte bidragit överhuvudtaget. De har till största delen varit intresserade av att tillfredsställa sin egen chef och att visa upp hur fruktansvärt tillmötesgående de är gentemot ledningen. Att deras medarbetare skulle ha några behov man som chef behöver ta hand om har de lyckats förtränga.

En av dessa har under de senaste veckorna gjort mig fruktansvärt ledsen och förbannad. Och så väl känner jag mig själv att jag vet att senaste tidens trend inte leder rätt. Senaste tidens trend är nämligen den att se framåt, inte älta, och bara gå vidare. Man ska lägga sin energi på "rätt" saker. Och det märkliga med detta är att det alltid är någon annan som bestämmer vad som är rätt sak att lägga sin energi på.

Jag är helt övertygad om att det där är fel. Jag tror att det gäller för alla men jag VET att det är sant för mig. Jag måste få vara arg tills jag är färdig med det. Hur mycket man än önskar, och "man" brukar vara den som gjort mig förbannad förstås, att jag snart ska vara "glad och snäll" igen så hjälper det liksom inte. Det är med ilska som med sorg, den tar sin tid.
Och jag tar mig friheten att vara arg precis så länge det behagar mig. Jag bryr mig inte ett dugg om att det blev jobbigt för nån annan.

För om jag inte får vara arg, precis så arg jag vill och precis så länge jag behöver, så kommer jag att sluta som en bitter kärring och det är så långt ifrån den jag är så det tror jag att vi skiter i.

Ok, nu åker vi.

...att så här är det!

Och tål du inte provokation så håll dig borta.
Tål du inte känslor är inte det här stället för dig.
Här kommer jag att skriva om mitt liv, mina erfarenheter och mina sanningar.
Ett och annat inlägg om samhällsföreteelser blir det, något om mina intressen.
En hel massa om den politik som förs i landet.
Absolut inte ett enda om heminredning, bakning eller shoppingturer.
Och inga jävla kulörta lyktor!

Jag är inte snäll, jag är inte rar och jag är inte peppig.
Jag är arg, jag är elak och jag är ganska rolig.

Du är välkommen hit, precis som du är, under förutsättning att du låter mig vara precis som jag är.